— 185 —
antydde med ett leende, att han tänkte förena sig med herrarna däruppe.
I detsamma föllo hans ögon på Ernst Hallin, och han gick genast fram emot honom.
»Nå, tänker pastorn öfvergå till herrsidan eller stanna hos fruntimmerna?» sade han med ett leende, som berörde Ernst obehagligt.
»Jag tror, jag går dit opp,» svarade han och observerade i detsamma, att modern märkt deras samtal.
Han blef med ens blossande röd, och när biskopen förvånad betraktade honom, blef han ännu rödare.
»Ännu är jag inte förmannen,» sade biskopen, som missförstod orsaken till den unge mannens förvirring.
Ernst kastade en nästan fiendtlig blick på biskopens grofva, välvilliga ansigte, stammade, trasslade in sig, bugade och visste icke, hvad han skulle säga. Biskopen lämnade honom med det intrycket, att unga Hallin måtte vara en besynnerlig kurre, som hälst borde skickas på landet någon tid för att lugna sig. Och i detta ögonblick kände de båda männen för hvarandra en ömsesidig antipati, för hvars orsak ingendera skulle ha kunnat göra sig reda.
När biskopen hade försvunnit, gick Ernst långsamt efter, utan att låtsa sig se modern, som vinkade åt honom.
Han var i en häftigt uppretad sinnesstämning. Han kände sig fiendtlig mot hela sällska-
