— 186 —
pet. Hvarför skulle de placera sig så idiotiskt, herrarna i ett rum och damerna i ett och ungdomen för sig? Hvarför har jag öfver hufvud taget gått hit? tänkte han. Och för hans fantasi stod plötsligt det faktum, att han nästa söndag skulle predika prof. Ämnet, predikans gång, kyrkan full med folk, hela scenen stod plötsligt lifslefvande för honom. Biskopen skulle sitta där i sin bänk och betrakta honom med sin myndiga min och sina kalla ögon och skjuta på den svarta kalotten. Och alla skulle se på biskopen och gissa sig till, hvad han tänkte, och döma predikan därefter. Modern skulle sitta där med hjärtat i halsgropen. Och Eva! För henne skulle han uppträda och ljuga. Inte hade han kallelse till detta, inte var det honom ett oafvisligt behof att förkunna guds ord för människorna. Det hela var en låghet af honom, en skamlig, oförlåtlig låghet, som skulle kröka hans själ i stoftet och smutsa honom under ett långt, tomt och förfeladt lif. Hur hade alt detta gått till? Det var andra, som hade ledt honom. Aldrig hade han haft ett ord att säga själf. Men det skall ta ett slut, tänkte han. Det skall bli annorlunda. Ännu är steget icke taget, ännu kan jag vända om, och jag skall göra det.
Han såg för sig, hur han kom in till fadern och sade honom modigt och lugnt: »Jag kan inte bli prest». Och han kände sig i fantasin så lätt om hjärtat, som om det redan vore öfver, och han vore en fri människa igen.
