— 196 —
Det var ett ätande utan gräns. Man gjorde sig god ro, åt med öfverläggning och tog för sig i ordning af rätterna, viss, att det skulle räcka till. Och ehuru alla visste, att de dagen därpå skulle klaga öfver gårdagen, så skulle det ändå inte ha fallit någon in att ta hänsyn till denna morgondag.
Men de som kanske njöto mest, voro löjtnanten och Gustaf Hallin. Den förre serverade först sin fästmö och drack ett par glas vin med henne i en fönstersmyg, där han kom åt att kyssa henne mellan klunkarna. Men sedan drog han sig ifrån damsidan och angrep maträtterna med en ifver, som tycktes antyda, att kärleken måtte äga en rent af uthungrande kraft. Och han visade dessutom på ett påtagligt sätt, hur väl han visste att sätta värde på svärfars vinkällare.
Gustaf Hallin hade kommit sent. Han hade förklarat för sin mor, att han skulle lära sig lexorna ovanligt ordentligt, efter han ändå inte fick gå och lägga sig i vanlig tid. Och han kom altid tids nog till supén och skulle ändå hinna med att ha tråkigt ett par timmar.
Under supén höll han sig hos löjtnanten, emedan han af erfarenhet visste, att han på det sättet säkrast skulle hitta fram till de bästa faten. Och löjtnanten höll denna gång till godo med unga Gustafs sällskap. Ty han behöfde någon att klinga med, när han ville dricka vin, det säg så illa ut att gå fram och dricka ensam: Eljest
