— 18 —
hördes numera endast enstaka, afhuggna repliker eller kortfattade frågor och svar.
När middagen var slut, samlades alla en stund i värdinnans rum, som låg på andra sidan salen, för att dricka kaffe.
Det var ett fint och nätt litet rum med matta på golfvet och gamla gravyrer på väggarna. Möblerna voro mestadels gammaldags, i empirestil med förgylda kanter och smala, raka ben. En brokig byrå med bronshandtag stod under en hög, förgyld spegel, och på sidorna om bordet stodo mjuka, gammaldags emmor. Öfver hela rummet låg en stark lukt af lavendel, som svagare kändes äfven i den öfriga våningen och slog emot den inträdande, som utifrån öppnade tamburdörren.
Denna lukt hade för Ernst Hallin fått en betydelse, som var förknippad med hemkänslan. Han satt omedvetet och njöt af den, och den lugnade honom altid, när han var nervös efter arbetet. Ibland kom han att längta efter den, så att han gjorde sig ett ärende ut ur sitt rum för att få känna den starkare.
Han var föga sälskaplig och förstod sig icke på umgängeslif. Därför satt han tyst inne i fröken Lunds rum och lät de andra tala, utan att ens höra, hvad de sade. Och när alla hade gått, tog han för andra gången på sig ytterkläderna för att taga en promenad, innan han på nytt satte sig till arbetet.
