— 17 —
stolens knarrande, när den gick öfver en ojämn golftilja.
När klockan var tre, ringde det på tamburklockan, och en efter en började middagsgästerna komma. En kvart öfver tre voro de alla där, och fröken Lund knackade åter på dörren till Ernst Hallins rum.
»Nu är det färdigt.»
En liten stund därefter stodo alla andäktigt bakom sina stolar och läste bordsbönen. Den räckte en god stund; och när man satt sig, tego i början alla, liksom begrundande bönen, medan fröken Lund serverade soppan.
Utom Ernst Hallin och värdinnan utgjordes sällskapet af tre unga prestaspiranter och en filosofie kandidat, som var läsare. Fröken Lund tog icke emot andra studenter än dem, som voro kristligt sinnade.
Ernsts vän, pastor Simonson, hade fordom tillhört sälskapet, och han var den, som bäst hade förstått att hålla målron vid makt. Han hade fullt upp med samtalsämnen, satte teologiska spörsmål under debatt vid bordet och höll själf små improviserade föredrag för att reda ut frågorna. Han hade med ett ord varit själen i sälskapet.
Men sedan han kommit bort, hade samtalsämnena visat sig vara liksom mera svårfunna. Nu satt hvar och en tyst, sysselsatt med sin talrik, och i stället för de forna, lifliga debatterna,
