— 198 —
»Hur kan ni tro det?» sade han, som om hon hade bort ana, hur han haft det.
Det skulle aldrig kunnat falla Ernst Hallin in, att Eva Bauman, den vackra, den stolta Eva Bauman, hade setat och hela kvällen känt sig till mods aldeles som han själf. Hade han anat det, skulle han kanske hafva kommit sig för att gå in i det rum, där hon satt, till trots för alla nyfikna blickar, till trots för Simonson, till trots för hela världen. Men nu visste han det inte, utan hörde endast, hur hon svarade:
»Eljest skulle ni väl ha kunnat komma på den ljusa idén att byta om plats.»
Det susade för hans öron. Han förstod icke orsaken, men han kände, att hon var ond på honom, och med en förkrossande känsla af fruktan och egen ovärdighet såg han in i de mörka ögonen, som blänkte emot honom. Aldrig hade han tyckt, att hon var så vacker som nu. Hon hade en svart sidenklädning med genombrutna ärmar, och spetsen satt löst och bröt sig mot en underbart hvit hals. Läpparna krökte sig litet föraktligt, och det var vrede i ögonen.
Han böjde sig fram emot henne.
»Jag vet inte hvarför,» sade han. »Men jag kunde inte. Inte bland alla dessa människor.»
Hans röst skälfde, och det hängde tårar i hans ögon. En häftig rodnad flög öfver hennes ansigte och hals, färgade hennes kinder ända upp till hårfästet, och hon var icke så säker på rösten, när hon svarade:
