— 199 —
»Tyst. Nu kommer talet.»
Ernst Hallin vände sig om. Där ute hade biskopen knackat i sitt glas, och gästerna hade stält upp sig omkring bordet. Lektor Hallin hade tagit plats bredvid sin hustru, som redan förde näsduken till sina ögon, och Gabrielle hade skyndat fram till sin fästman och stuckit sin arm under hans.
»Mina damer och herrar», började biskopen, och det blef aldeles tyst i det stora rummet.
Biskopen såg med en djupsinnig min i sitt glas, där champagnens perlor oupphörligt stego upp till ytan och försvunno.
»Mina damer och herrar», upprepade han.
Han lyfte ögonen och såg ut öfver sällskapet med något af den säkerhet, som utmärkte hans föredrag ifrån predikstolen.
Och biskopen talade om äktenskapet, som gud själf hade instiftat. Han talade om hemmet, det nordiska hemmet och han citerade skaldens ord:
»Hvad fins på jorden mera värdt,
Att hålla dyrt och kärt?»
Särskildt dröjde han vid en skildring af let Hallinska hemmet.
»Det är icke första gången,» slöt han, »som jag på denna dag och i detta hem har glädjen att utbringa en likartad skål. För hvarje år blir denna skål mera betydelsefull. Ty hvarje år, som gått, har ännu fastare tillknutit bandet mellan det par, som i dag firar årsdagen af den stund,
