— 201 —
att anledningen till samvaron hade bortfallit. Alla voro mätta, och alla ville de hem för att sofva.
Ute i tamburen var det trängsel, och sömniga jungfrur, som setat och väntat under de sista två timmarna, hjälpte fruntimmerna på med kappor och pelsverk. Herrarna kilade uppför spiraltrappan för att komma åt en cigarr, och nere på gatan stod Gustaf Hallin öfverlycklig med två cigarrer, som han hade lyckats smuggla i fickan, och väntade på familjen. Han tänkte röka, när han kom hem på sitt rum. Nu tordes han inte. Det var så många lärare i närheten.
När alla gästerna hade gått, kom lektor Hallin af en händelse ut i tamburen. Dörren till förstugan stod på glänt, och genom dörren uppfångade lektorns vana öra ett misstänkt ljud, hvilket lät som en kyss.
Han gick fram och såg ut. I halfmörkret tyckte han sig skymta en uniformskappa, som försvann utför trappan. Och in genom dörren kom huspigan, röd i ansigtet som en pion.
»Hvem var det, som gick?» sade lektorn, i det han stängde säkerhetslåset.
Flickan såg aldeles förskräckt ut.
»Jag vet inte,» sade hon stammande. »Jag tror, det var löjtnanten.»
Lektorn svarade ingenting, och flickan försvann genast ut i köket.
»Åh fan,» sade lektorn för sig själf. På hans jovialiska ansigte spelade ett listigt leende. »Är det på det lilla viset?»
