— 200 —
då de lofvade att troget följa hvarandra på vandringen genom lifvet.»
»Bravo,» ropade lektor Eneman och insvepte hela sällskapet i ett triumferande ögonkast.
»I nöd och lust, som de gamla orden lyda,» fortfor biskopen. »Och i våra dagar, när man från alla håll antastar äktenskapets helgd, när familjebanden ej längre aktas, utan det mänskliga godtycket vill taga den gudomliga auktoritetens plats, då, mina damer och herrar, skulle jag önska, att jag kunde få föra dessa stortalande herrar in i — jag vågar gudilof säga — många af våra gamla nordiska hem och fråga dem: Är det denna lycka, ni vill förstöra, denna trohet i nöd och lust — dessa ord uttalade biskopen som om han velat slå fast dem med hammare — hvilken I viljen afskaffa?» .
»Mina damer och herrar,» fortfor biskopen i en lättare ton, »jag ber er förena er med mig och tacka vårt värdfolk för en angenäm afton, och på samma gång önska vi dem många år, lika dem som nu gått till ända. Lycka och välgång.»
Gästerna trängdes omkring värdfolket. Fru Hallin tackade med röda kinder och tårar i ögonen. Lektor Hallin sökte anslå en muntrare ton och bugade sig leende till höger och venster.
Efter supén blef det genast uppbrott bland gästerna. En liten stund försökte man att hålla konversationen uppe och sitta kvar. Men försöket dog bort af sig själft. Och alla kände,
