— 207 —
far, inte för bror eller vän? Var det ett slägtdrag hos dem, att hvar och en skulle lefva för sig själf och draga sig undan för andra?
Det hade aldrig ett ögonblick fallit Ernst in att tänka på, att hans syster, hans raska och dugtiga syster, som i fem år hade varit lärarinna i flickskolan, och som försörjde sig själf och var en så dugtig lärarinna, inte skulle vara lycklig, inte skulle orka med sig själf, utan kanske gå i tysthet och drömma sig bort i en värld — han kunde icke veta hvilken eller hurudan.
Men i dag hade hans egen lilla historia gjort honom liksom mera skarpsynt, och därför ville han försöka att hjälpa henne.
»Kära Selma,» sade han och strök henne öfver håret. »Hur är det med dig?»
Systern såg ned framför sig och blef röd.
»Tror du, det altid är så roligt att gå hemma hos far och mor år ut och år in och läsa med ungar?» sade hon hårdt. »Du vet inte, hvad jag är ensam.»
Ernst blef aldeles förvånad.
»Ensam?» sade han dröjande. »Du har ju föräldrarna. Och mig?» tillade han.
Han kände med sig, att det inte var sant, att hon icke hade hvarken honom eller föräldrarna, och att äfven om hon hade dem, så var det icke nog. Men orden undsluppo honom, innan han kunde hålla dem tillbaka.
Systern såg upp, och det var rynkor i hennes ansigte, som gjorde henne gammal:
