Sida:Pastor Hallin.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 208 —

»Du är en man,» sade hon. »Var glad för det. Du kan gå din egen väg, och ingen hindrar dig: Men jag …»

Hon kunde icke beherska sig längre, utan brast häftigt i gråt och lämnade rummet.

Ernst satt länge kvar och såg efter henne. En plötslig instinkt sade honom, att han här blifvit vittne till ett lidande, hvars orsak låg djupt, men han stod aldeles svarslös inför den frågan, hvad detta utbrott egentligen hade att betyda. Han erfor endast en känsla af ånger, öfver att han altid liksom hade gått systern förbi. Han hade visst inte ringaktat henne, men det hade häller aldrig fallit honom in att söka komma henne nära.

Och full af grubbel och nya tankar gick han upp till sig.

Efter middagen försökte han att tala med systern och fråga henne, hvarför hon gråtit. Men hon såg fullkomligt lugn ut och svarade bara, att hon varit litet nervös.

Ernst kunde inte förstå detta. Han hade försökt närma sig systern, men hade blifvit tillbakavisad, och hans tankar återtogo sin vanliga cirkelgång omkring honom själf.

På förmiddagen hade han varit i en egendomlig sinnesstämning. Intrycket af systerns utbrott på morgonen hade blandat sig med hans egen melankoli och kastat honom in i de mest underliga fantasier.