— 209 —
Men nu återtogo hans tankar sin förra riktning. Med fördubblad styrka visade sig hans dumhet från gårdagen för honom. Och han tyckte plötsligt, att han till hvad pris som hälst måste göra alt klart mellan Eva och sig. Det var en fix idé hos honom, att något var oklart och skulle redas ut. Han måste gå till henne, se henne, tala vid henne, försona sig med henne och känna, att alt var som förr. Men modern fick inte se, att han gick ut. Eljest skulle hon fråga, hvart han skulle gå. Han kunde inte ljuga, och han ville inte säga, hvart han gick. Bara han tänkte på den forskande blick, hon skulle rikta på honom; när han svarade: »till fru Pegrelli», kände han ett illabefinnande, som om han fruktat en olycka.
Och som en skolpojke smög han sig ned för trappan och ut på gatan.
Han gick hastigt framåt de kända gatorna och ringde på en klocksträng, som hängde ned utför en hvit dörr utan namnplåt. Det kom en sprucken klang från den gamla klockan, som slog emot dörren innanför. Så hårdt hade han dragit i klocksträngen.
Han var röd i ansigtet och andades kort, när jungfrun kom och öppnade. »Är fröken hemma?» höll han på att säga, men ändrade sig och frågade med tillkämpadt lugn efter herrskapet.
»Jo, frun var nyss utgången, men fröken var hemma.»
