— 213 —
Hans glada och obekymrade ansigtsuttryck försvann plötsligt, och han böjde sig ned, så att hon icke kunde se, hvad han tänkte.
Så satt han länge och teg.
Han teg så länge, att hon blef rädd: Det var så tyst, att hon hörde sitt eget hjärta bulta, och hon skulle hälst ha velat springa sin väg för att få gråta i fred. Hon kunde icke beherska sig, utan lade sin hand på hans axel och sade med en röst, som hvarje ögonblick hotade att slå öfver i gråt:
»Hvad är det? Hvarför svarar ni mig icke? Det är så förfärligt, när ni sitter och tiger på det här sättet.»
Han reste på sig och satte sig till rätta i stolen. Det var, som om hans blick varit borta, och hela hans ansigte skälfde nervöst.
»Hvarför skulle ni tala om detta?» bröt han ut. »Hvarför kan jag ej slippa detta, här hos er? Det har varit så godt, och jag har varit er så tacksam. Här har jag fått sitta och tala med er om alting och varit glad, och jag har hållit så mycket af er för det. Men nu är det slut. Nu kan ingenting bli som förr.»
Hon blef förvånad, men på samma gång ond.
»Hvad menar ni med det? Ingenting bli som förr! Därför att jag frågar er om er pre- dikan? Tror ni, att jag håller till godo med att vara er rodocka, som ni slänger ifrån er, så fort den inte längre låter i den ton, som passar er? Nej, herr Hallin, då känner ni mig inte.»
