— 214 —
Han skakade på hufvudet, men det plågade uttrycket vek icke från hans ansigte.
»Ack, hvad ni är barnslig,» sade han. »Är det ett så stort nöje att plåga mig? Ni har ju varit nöjd med mig, som jag var, förut. Kan det inte få vara på samma sätt nu?»
Han teg ett ögonblick och såg eftertänksam ut.
»Eller kanske ni inte har varit nöjd med mig?» sade han.
Hennes nyfikenhet, eller kanske rättare hennes begär efter att få gömma hans hemlighet och bära den, vaknade ånyo. Och samtidigt erfor hon en känsla, som både rörde och förskräckte henne. Som en mor hade hon velat taga honom till sig och lugna honom, stryka honom öfver pannan, som glänste våt af svett.
»Det är något, som trycker er,» sade hon med en helt annan röst. »Kan ni inte säga mig det?»
Han rusade upp och blef dödsblek. Hans händer knöto sig, och hans bröst flämtade.
»Nej,» nästan skrek han. »Nej, jag kan inte. Inte nu. Inte nu.»
Hon tystnade och såg bort. I detta ögonblick flög genom henne den aningen, att hon med berådt mod drog öfver sig en sorg, som kanske skulle böja hennes ungdom till jorden. Men det var en njutning i denna känsla, en njutning, som hon icke kunde stå emot. Och en lockelse.
