— 221 —
biskopen till och med en liten nick med hufvudet, som om han icke kunnat låta bli att på detta sätt gifva sitt bifall tillkänna.
Församlingen var nöjd. Många hade märkt biskopens nick, men hans oro hade undgått åhörarna. Därför gick det också en suck af tillfredsställelse och belåtenhet öfver församlingen, när predikan var slut, och mången satt i sitt stilla sinne och gladdes öfver, att adjunkten Hallins son hade lyckats så bra.
Adjunkten själf satt och såg ned. Han tänkte på slägtens döda, sin far och dennes bröder, och sin gamle farfar, hvilken han sett då han var liten pojke. Han mindes hans svarta strumpor och knäbyxor, och han mindes, hur sirligt och elegant han gick omkring på vägarna i sin församling, stödd mot den gamla käppen med guldkryckan. Han tyckte, att den gamla slägten kommit in i sina rätta spår igen. De gamla traditionerna skulle lefva upp ånyo, och i deras skydd skulle hans son lefva lugnt och åter samla, hvad det sista slägtledet förskingrat. Med en Suck satt adjunkten och tänkte på, hur han själf kunde ha haft det, om han icke låtit sig dragas af sin olycksaliga lust att studera. Det var de gamla språken, som hade förstört honom, de hade lockat honom in på studierna och tvungit honom till ett helt lif i skolrummet, där han ej en gång haft tid att odla sin gamla kärlek. Hade han varit prest, ja, då hade det varit en annan sak. Mellan söndagarna skulle han ha haft god
