— 223 —
och hennes läppar rörde sig ifrigt. Orden voro desamma, men tankarna voro fjärran, ty hon bad för honom, bad med hela sin själ, och i bönen lade hon in kärleken till sitt barn, som hon burit på sina armar och fruktat för och sörjt för i hela sitt lif, alt sedan han späd och sjuklig legat vid hennes bröst, och som i dag gjort henne så lycklig, tyckte hon, som hon aldrig varit förr. Hon hade icke en tanke på sig själf, endast en enda stor känsla af sällhet och lugn, och hon tackade gud.
Så tog hon den ena handen från sitt ansigte och lade den i sin mans hand. Och när psalmens första vers var sjungen, satte hon sig upp och försökte att sjunga med. Hon såg icke bokstäfverna, men orden kunde hon utantill.
När psalmen var slut, steg biskopen upp ur sin bänk och gick in i sakristian.
Men det var en, som under hela predikan bibehållit ett kallt, nästan strängt uttryck. Och det var Eva Bauman. Hon satt hela tiden och fixerade pastorn. Det var henne omöjligt att förstå, hur samme man, hvilken för bara två dagar sedan varit så osäker på sig själf och så upprifven af tvifvel, nu kunde tala så säkert och tryggt, att en hel församling satt och litade på hans ord. Hon vägde hvarje ord han sade, och det var icke blott biskopens anlete, som mulnade, när pastor Hallin talade om Herrens fordringar på dem, till hvilka han i sanning vill kunna säga: »Föd mina lam». Hon tyckte, att hon hatade
