— 224 —
denne man, föraktade och hatade honom så djupt som ingen annan människa, hon kände. Och när han sedan talade om guds barmhertighet, då kunde fröken Eva icke undertrycka ett litet elakt leende: Ty hon hade stora fordringar på sanning i alla lifvets förhållanden. Och när han sade amen, lät detta ord i hennes öron så falskt, att det formligt skorrade. Hon böjde sig icke ned, när bönerna lästes, utan hon satt upprätt och såg på pastorn, och hon gladde sig åt; att han märkte det. Ty hon visste, att han skulle förstå hennes tankar.
Innan den sista psalmen var sjungen, gick hon direkt hem. Hon ville icke svara på några frågor om, hvad hon tyckte om predikan.
När välsignelsen var läst och psalmen sjungen, gingo adjunkten Hallin och hans hustru ut ur kyrkan. Ute på planen tog fru Hallin sin man under armen, och arm i arm gingo de båda makarna fram genom folkmassan, som strömmade ut ur kyrkan. De ville båda undvika att se hvarken till höger eller venster, men de kunde ej låta bli. Frestelsen att se andra deltaga i sonens framgång var dem för stark. De valde att följa den stora strömmen af kyrkobesökande, i stället att vika af på någon af bivägarna, och så hälsade de på ett par bekanta, så på ett par till. Det passade ej på vägen från kyrkan att störta fram och gratulera. Men vänner och bekanta tryckte i förbigående deras händer, och
