— 227 —
Den var klar och lugn, och Ernst tyckte sig läsa belåtenhet däri.
»Jag kommer för att lyckönska,» sade biskopen.
Han sträckte fram sin hand och tryckte den unge prestens.
»Det är sådana unga krafter, vi behöfva för att kunna hålla ut i kampen mot alt ondt, som rör sig i tiden.»
Det dröjde en stund, innan Ernst Hallin kunde hämta sig från sin öfverraskning. Men småningom förstod han, att han misstagit sig på biskopens afsigter. Han förstod, att han hade lyckats, att denna dag för honom var en triumfens dag, och att den, som sade honom det, var kyrkans hufvudman inom stiftet.
Han bugade sig djupt, och en liflig rodnad färgade hans kinder.
Nästan mot hans vilja smög sig en känsla af tillfredsställelse, ja, nästan af stolthet öfver honom. Och han började förundra sig öfver den känsla af antipati, han förr hyst mot biskopen. Det var ju en vänlig och god man, icke als prelat så här på tu man hand.
Han såg upp och mötte biskopens blick, som genomträngande hvilade på honom.
»Kandidaten är förmodligen trött,» sade biskopen. »Jag skulle annars vilja säga ett par ord om predikan.»
