— 226 —
arm gick den korta vägen hem, tänkte hon mera på svägerskan än på sonen. Och hon förebrådde sig själf att hon så kunde låta lifvets små vedervärdigheter inverka på sig. —
När Ernst Hallin kom in i sakristian, kände han den första stunden en stärk blygsel. Det var honom omöjligt att tänka annat, än att alla människor hade genomskådat honom, förstått, hvilken tvetalare han var. Och ändå hade han inte darrat på målet. Klart och tydligt hade han talat ut alt — alt detta, som innehöll domen öfver honom själf och hans lif.
I tankar gick han och stälde sig framför spegeln. Han betraktade sitt ansigte, och han kände något liknande ömkan öfver sig själf. Det kom ett forskande uttryck i hans blick, som om han sökt efter något drag, hvilket kunnat förråda hans lönliga tankar.
Då öppnades dörren, och biskopen trädde öfver tröskeln. Hög och myndig, med öfverrocken hopknäppt ända upp till halsen och kalotten, som täckte den skalliga hjässan, stod han där och betraktade den unge presten. Det låg hot i hans framträdande, tyckte Ernst. Och han blef torr i munnen af förskräckelse.
Nu kommer domen, tänkte han. Och i detsamma kände han ett slags slött lugn; Det var honom i grund och botten aldeles likgiltigt. Nu fick det komma, hvad som komma ville.
Han såg upp och mötte biskopens blick.
