— 229 —
såg på det myndiga ansigtet, fick han föreställningen om någon, som ägde makt att på en gång fresta och befalla. Han kände, hur han böjde sig under denna kalla blick. Men på samma gång skulle han ha haft lust att säga emot, att tala ut, att vittna högt och öppet, att detta var falskt. Det brände i honom. Men han teg, och inom honom vaknade på nytt den gamla känslan af fiendtlig misstro.
Han svarade icke, utan böjde endast på hufvudet. Och biskopen tänkte för sig själf, att här fans frö till en god arbetare i vingården. Men hans sinne var stolt och behöfde brytas, hans tankar voro oroliga och behöfde lugnas, och därför skulle han bort någonstans, där han kunde samla sig. Hälst på landet, där han kunde få vara i ro.
Biskopen smålog och tog sin hatt.
»Jag ser, att kandidaten är trött,» sade han. »Kandidaten ser klen ut. Hur är det med hälsan?»
»Jag har altid haft klent bröst,» sade Ernst.
De båda herrarna reste sig upp. Biskopen log vänligt och klappade den unge mannen faderligt på axeln.
»Vi få tänka på någon lugn plats ute på landet. Det kan vara bra både för kroppen och kanske för själen också,» tillade han.
Ernst försökte framstamma en tacksägelse, men orden fastnade på hans läppar. Biskopen tog honom lugnt i hand och gick.
