— 230 —
När Ernst blef ensam, satte han hastigt på sig ytterplaggen och skyndade ut för att hinna hem, innan folket skulle börja strömma ur kyrkan.
Han satte sig uppe på sitt rum och såg ut på domkyrkoplanen. Klockorna hade börjat att ringa, människorna gingo i flockar, lifligt pratande efter slutad gudstjänst, fram under de höga träden, och solen sken varmt öfver den smältande snön.
Länge stod han och såg på utsigten, som han kände så väl. Hur många gånger hade han icke sett dessa samma människor på samma sätt gå fram emot honom och försvinna nere på gatan bakom knuten. Och nu talade de om honom alla. Han drog: sig tillbaka i fönstret, tätt invid gardinen, för att ingen skulle se honom. Och han fortfor att se ut, liksom girig efter att räkna, hvilka af hans bekanta, som voro där.
Då såg han fadern och modern, som togo afsked af farbroderns och sedan gingo fram under fönstret, där han stod. De sågo uppåt, som om de sökte någon. Och Ernst drog sig hastigt in i rummet. Han höll andan och lyssnade.
De gingo in där nere. Det var aldeles tyst, och han förstod, att de sökte honom.
Till sist hörde han faderns röst i trappan.
»Kanske han är här uppe?»
Och därefter steg, som närmade sig.
Dörren gick upp, och föräldrarna kommo in. Bådas ansigten strålade, och det syntes på modern, att hon hade gråtit.
