— 243 —
han skulle fått det mycket bättre hos prosten Bauman, och adjunkten hade gjort alt för att öfvertala honom. Men i den punkten var Ernst oböjlig, och han hade därför till sist fått följa sin egen vilja. Modern undrade bara, hvad som kunde hafva förefallit mellan de unga. Ty Ernst hade aldeles slutat upp med besöken hos fru Pegrelli, och hon satte hans beslut nödvändigtvis i samband med denna sak.
Ernst hade icke undergått någon särdeles förändring under denna tid. Han hade bara blifvit mera känslolös, eller som fru Hallin sade, han hade blifvit lugnare. Till Eva hade han gått en eftermiddag för att få försvara sig. Men han hade inte blifvit mottagen, och sedan hade han icke kommit sig för att gå dit igen.
Men han kunde se hennes ögon, så som han hade sett dem riktade emot sig när han stod på predikstolen. Det lyste en eld i dem, som brände honom ännu, och hvar gång han tänkte på dem, sköt blodet upp i hans kinder, och han skulle velat gifva hvad som hälst för att kunna glömma de ögonen. Men ännu hade han icke kunnat det, och oupphörligt ropade de till honom: »Det är en låghet, ni tänker att begå, en låghet, som kommer att hämna sig på hela ert lif».
Det var hån i den blicken, ett hån, som aggade och marterade honom, ett hån, som han icke kunde smyga sig ifrån, ett hån, som fann eko djupt inom honom själf.
