— 244 —
Han kunde icke glömma, men han hade vant sig vid det, som man vänjer sig vid en drägt, hvilken sitter illa. Man ser felen, men man tänker icke på dem, och man tröstar sig med, att andra mestadels äro mindre kritiska, än man är själf.
Så hade Ernst lärt sig att bära sin skam utan att tänka på den, och när han nu for ut till den ort, där han skulle börja sin verksamhet i guds tjänst, så skedde det nästan med glädje. Ty han längtade att komma ifrån alting, staden, prestvigningen, människorna, hemmet, framför alt hemmet, där man gjorde honom frågor, iakttog honom och pysslade med honom, som om han varit sjuk.
Han hade blifvit ännu mera mager än förr. Hans blick fick något skyggt, som om han fruktat att se människor i ansigtet, och när det skedde, var blicken hård och liksom ogenomtränglig. Han hade haft ett par anfall af sitt gamla onda. Men våren är ju farlig för bröstpatienter, och våren hade kommit tidigt i år.
Den hade ökat vattnet i de stora älfvarna och satt timmerflottningen i gång. Den hade smält snön på åkrarna och satt landtmannen i arbete. Den hade ljummat upp luften och värmt jorden, lockat fram blåsippor och hvitsippor, snöklockor och gageor. Den hade dragit flyttfåglarna upp till norden och satt gula hängen på videbuskarna. Och luften hade den fylt med hälsa och lif, friskhet och värme, dofter och fågelsång.
