— 23 —
rader, kvarter efter kvarter, på ömse sidor om Storgatan.
Då kommer olyckan i de fattigas hem, barnen dö af smittosamma sjukdomar. Och visa män säga, att det är naturens eget korrektiv mot folkökningen.
Men när vintern kommer, ligger snön tjock mellan husen; där snöplogen gått fram, klämmas täta vallar upp utmed fönsterkarmarna, och midt på gatan är det en djup och smal gångväg, som är grå genom trampet af grofva skodon. Då stiger röken från de små husens stora skorstenar, och då är det svårt hos dem, som ej ha någon ved att lägga i spiseln.
Ty här bor den befolkning, på hvilken hela staden lefver. Här bo fabrikernas arbetare, timmermän, flottkarlar och arbetarne på de stora brädgårdarna. Här fins det gårdar, där familjer bott i öfver hundra år, son efter far. Männen ha fört de stora timmerflottorna ned utför de väldiga strömmarna eller ha arbetat i fabrikernas kvafva luft. Och kvinnorna ha födt nye arbetare att ersätta de gamla, när de gingo bort.
Från andra trakter af landet ha nya arbetare flyttat in, sedan järnvägen kom, trafiken blef lifligare och fabrikerna flere.
Och från den smutsiga delen af staden är det, som den rena och rika delen tager sin prydlighet och sitt välstånd.
Ty vid Storgatan och omkring torget ligga de fina bygningarna, raka stela stenhus med
