Hoppa till innehållet

Sida:Pastor Hallin.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 248 —

svänga sig och tala vackert vid Johan. Ty Johan var gammal i gården och hade sitt hufvud för sig. Det var inte fritt, att inte han i sak bestämde nästan lika mycket som själfva prosten.

Den här skjutsen hade särskildt varit honom en nagel i ögat. Ty prosten hade antydt för honom, att han skulle köra tillbaka till staden på söndag kväll. Och det tyckte Johan var väl mycket besvär för en fattig adjunkt. Dem brukar man väl inte göra så mycket väsen af, tänkte han. Prosten hade visserligen förklarat för honom, att han var gammal vän till den unga pastorns far, och att hela besöket gjordes, för att han, prosten, hade önskat det. Men Johan hade aldrig gillat den förklaringen. Han trodde envist, att det var något påhitt af den nye adjunkten: Och därför körde han hela vägen i sakta lunk och lät hästarna gå i gående uppför backarna.

När de farit en mil, stannade Johan midt i en skog och lät hästarna få bröd.

»Det är för mycket för djurena att gå fyra mil om dagen två dagar å rad,» sade han.

Vägen gick nu genom en skogstrakt. Det doftade friskt från granarna, och solen sken varmt ned på den fuktiga mossan under träden.

Ernst bröt plötsligt tystnaden.

»Har pappa varit därute förr?» sade han.

»Nej,» sade adjunkten. »Men jag har ju sagt dig, att du inte kommer okänd. I gamla