— 247 —
Han skulle ha haft lust att prata muntert med sonen. Men han vågade sig icke riktigt på honom. När denne var tankspridd, kom adjunkten sig aldrig för att störa honom. Det var, som om han fruktat att stöta på upptäckter, hvilka han hälst velat slippa att göra. Och därför kommo far och son att sitta i hvar sitt hörn af vagnen, som om den ene icke anat den andres närvaro.
»Det är märkvärdigt, hvad det är mycket utsprucket,» sade adjunkten till sist, liksom på försök, för att få ett samtal i gång.
»Ja, det är stora knoppar på björkarna,» sade Ernst.
Färden gick i sakta lunk. Det var prostens egen droska, förspänd med prostens egna hästar, som de åkte i, och de hästarna voro icke vana att öfveranstränga sig. Feta, skinande och bruna, brukade de stå i stallet både vinter och sommar och äta hafre och hackelse, gröpe och hö. Skulle de ut och springa en mil, gick prosten altid själf först ner i stallet och frågade Johan, om de hade sprungit mycket på sista tiden, och om Johan då var vid mycket godt lynne, så svarade han: »Nej, nog orkar de altid.» Men var han af någon anledning vid dåligt humör, då hade han alla möjliga invändningar. Antingen behöfde den ena hästen skos eller skulle vagnen smörjas, eller också hade han kört vatten en hel dag, och hästarna fingo lof att hvila. Och då fick prosten parlamentera fint och
