— 250 —
»Välkomna,» sade den lille mannen. Och hans små, något sneda ögon plirade vänligt. »Välkomna hitut till Sollösa.»
Han stod snedt med benen, gjorde tafatta rörelser med händerna och hostade ofta. Nästan mellan hvartenda ord kom en liten hostning, hvilken lät, som om han bad om ursäkt för sin egen existens.
»Julie,» ropade han inåt bygningen. »De är här nu.»
Ett resligt, något fetlagdt fruntimmer visade sig. Hon gick leende fram emot herrarna och räckte dem i tur och ordning en hvit, fet hand med långa fingrar. När hon stod bredvid den lille prosten, såg han ännu mindre ut än förut och hon ännu större.
»Stig in,» sade hon och gick själf före herrarna. »Var så god och stig in.»
Och de gingo in, medan vagnen långsamt rullade tillbaka till stallet.
Det låg en egendomlig stillhet öfver det gamla huset, en stillhet, hvilken tycktes komma från bygningen själf och därifrån sprida sig öfver gården och flyglarna ända ut till skogen och åkrarna. Den låg där och grodde, tycktes det, bakom de täta gardinerna och de gröna spånjalusierna, och därifrån kom den ut i köket, där kastrullerna aldrig skramlade och pigorna aldrig trätte, ut i stallet, där de feta hästarna fredligt tuggade sitt gröpe och hö, medan stora flugor dösande surrade omkring dem. Stillheten låg
