— 251 —
sofvande tung öfver den gamla fruktträdgården, där äppleträd, päronträd och plommonträd om höstarna stodo fulla med frukter, som tyst mognat öfver bördiga land, där det om sommaren växte ärter och kål, stora, trinda kålhufvuden, och där Johan gick och pysslade omkring, medan hästarna stodo i ensamhet och tuggade gröpe i stallet.
Ända bort till ladugården spred sig stillheten. Ladugårdspigan sjöng inte, när hon mjölkade, hon skrek inte ute i skogen, när hon skulle hemta korna hem, utan de kommo ändå, fromma och sediga, stälde sig framför grinden och läto tålmodigt tömma sina stinna jufver i den rykande stäfvan. Tysta stodo de i ladugården och svängde i enformig takt med svansarna, tuggade melankoliskt det torra höt eller lågo och idislade, medan deras stora, glänsande ögon grubblande stirrade på båsens träbalkar. Till och med tjuren tycktes ha vant sig af med att råma, och när en tupp någongång gol, lät det störande gällt i den almänna tystnaden, så att prostinnan hoppade högt, där hon satt och virkade inne i förmaket, och satte händerna för öronen.
Lika tyst gick det till ute på åker och äng. Drängarna hojade icke åt oxarna, som gingo för plogen, och en svordom skulle ha varit lika otänkbar som ett mord. De ryckte bara tyst och trankilt i tömmarna, eller också slogo de ilsket och stillsamt med piskorna, och de tåliga
