— 253 —
otydligt ljudet af talrikar, som sakta stäldes öfver hvarandra, eller silfverpjeser, som lades mot matbordets duk.
Prosten hostade, då ingen af herrarna svarade.
»Här bor Herrans frid,» sade han för andra gången.
Och adjunkten skyndade att bekräftande nicka med hufvudet, medan Ernst böjde sig under persiennen och såg ut på gården.
Där lågo fyra hundar och gassade sig i solen. Det var två rapphönshundar, och två kolossala gårdvarar, hanar och honor af båda sorterna.
»Ja, de vakta huset,» sade prosten och hostade. »Men det är så svårt att vänja dem af med att skälla.»
»Jaså,» sade Ernst, och fortfor att se ut. Adjunkten och pastorn började ett samtal om de sista förändringarna inom stiftet.
Emellertid såg Ernst hur rapphönshunden låg och stirrade på den stora tiken. Men han vågade sig tydligen icke fram för att ej reta den stora gårdvaren på sig.
Den stora tiken låg och plirade på rapphönshunden tillbaka, och till sist reste hon sig, gäspade mot solen, sträckte sig och försvann makligt bakom den ena flygelbygningen.
Då reste sig också rapphönshunden, kastade en granskande blick på den, som det tycktes, sofvande gårdvaren, gäspade, sträckte på sig och
