— 252 —
djuren höggo i med nackarna under oken och drogo plogen fram i de långa, raka fårorna eller vedlassen hem från skogen eller höskrindorna till den stora, rymliga ladans öppna dörr.
Ty detta hus var ett heligt hus, och de, som bodde där, voro Herrans tjänare. Det var på intet sätt något skrymteri i deras helighet, men den hade lagt öfver hela prestgården en prägel, som om den och dess folk icke voro af denna världen, och när bönderna hade något att tala med prosten om och kommit innanför de svarta grindarna och det gröna rutstaketet, så gingo de altid med sakta, dröjande steg öfver gården, och mången kroknad, gråhårig gubbe tog af sig de tunga skorna på trappan, innan han vågade träda innanför den hvitmålade dörren, som svängde så tyst på sina oljade gångjärn.
Inne i förmaket med dess hvita gångmattor, öfverdrag på möblerna och till hälften nedfälda persienner sutto Ernst Hallin och hans far ensamma med prosten, under det att prostinnan var ute i köket. De tre herrarna suto och väntade på middagen, och de tego så länge, att man kunnat sitta och räkna knäpparna af den gamla pendylen, som stod på marmorskifvan, framför den höga trymån.
Ja, här är tyst och stilla,» sade prosten. »Men här bor Herrans frid.»
Inte ett buller hördes i hela huset. Genom den stängda dörren ut till matsalen hördes blott
