— 259 —
flickan med den släta klädningen och det vattenkammade håret och dukade bordet.
Den, som kom först, var prosten. Den lilla mannen såg aldeles ohjälpligt högtidlig ut. Prestkragen satt styf öfver den halfknäppta prestrocken och gjorde hans feta haka ändå fetare. Hans mun hade fått en ovanlig form, den hade rundat sig nästan som en strut, och ögonen plirade fuktigt och snedt bakom tätt blinkande ögonbryn.
Han hostade och gick emot sina gäster.
»Det är ett ljufligt Herrans väder i dag,» sade han.
De tre herrarna satte sig igen. Som af en nödvändighet kommo de att intaga sina gamla platser, Ernst satt och såg ut på gården, där hundarna lågo och solade sig i sanden, rapphönshundarna vid stora trappan och gårdvararna borta vid flygeltrappan.
Prostinnan kom in. Hon var svartklädd med guldbrosch och liksom prosten röd i ögonen. Hon berättade, att Amélie ännu icke var klädd. Stackars Amélie. Hon var så rädd att icke hinna till kyrkan.
»Vi ha sofvit litet länge allihop,» tillade hon.
»Ja,» sade presten och hostade. »Det är sabbath, Herrans hvilodag.»
Och alla satte sig långsamt till bords, medan den vattenkammade flickan stilla och tyst bar fram stora fat med bräckt skinka, biffstekar och förlorade ägg.
