— 260 —
I dag var det om möjligt ännu tystare i prostgården. Det hördes inte ett knäpp i hela huset, endast gafflar, knifvar och skedar tycktes vara i rörelse. Men äfven dessa lyftes upp eller fäldes ner, som om man varit rädd att göra märken i talrikarna, yttrade någon ett ord vid bordet, skedde det med half röst, och man sade icke annat än: »får jag be om saltkaret», »en skifva bröd, om ni vill vara så god» o. s. v. Då och då hördes prostinnans röst, som uppmanade gästerna att äta mer.
Och efter måltiden följdes alla åt till kyrkan, som låg på andra sidan om landsvägen.
Det var en låg gammaldags kyrka utan torn. Adjunkten och Ernst hade inte en gång sett den, när de dagen förut kommo åkande. Den låg några steg från landsvägen på en liten kulle, omgifven af en hög stenmur, och bredvid den stod en rödmålad, bofällig klockstapel, från hvilken just nu de gamla klockorna ljödo öfver den församlade mängdens hufvuden.
Det var icke något buller på kyrkogården, i trots af att den var full med folk. Gubbarna stodo på ett håll, och gummorna på ett. Flickorna stodo hos gummorna, och pojkarna hos gubbarna. Det var intet flams och ingen kärlekshandel mellan gossar och flickor, och alla, som stodo på kyrkbacken, gamla och unga, stodo där tysta eller samtalade med hviskande röst, medan de väntade, att prosten skulle komma, innan de gingo in i kyrkan.
