Ty detta var visserligen guds finger. Alla kunde se hans vilja och förstå hans mening i detta.
Döfvande, tryckande låg värmen öfver kyrkan. Långsamt släpade sig gudstjänsten fram, tills predikan skulle börja. Lika långsamt gick predikan, och lika trögt ljödo salmerna efteråt genom det låghvälfda rummet. Här och där nickade ett hufvud af sömn, en och annan låg framstupa i bänken med ansigtet mot händerna, som hvilade på bänkens kant.
Före hela gudstjänstens slut aflägsnade sig ingen. Men när salmens sista slutackord dött bort, reste sig alla småningom från sina platser, rätade i stillhet på sina lemmar och stannade i bänkarna, väntande, att herskapet skulle gå ut först. Sedan tömdes kyrkan, dörrarna slöto sig, och klockaren gick hem till sig med de stora nycklarna dinglande i handen.
På stigar och vägar gingo skaror af stillsamma människor åt olika håll hem genom den söndagstysta trakten.
I prostgården sutto herrarna igen på sina platser i förmaket och väntade på middagen. Ute på gården sofvo hundarna.
»Det blir godt att få hjälp med arbetet,» sade prosten till Ernst. »Här fins en tacksam jordmån.»
Prosten snöt sig och hostade.
»Ingen upprorisk anda, gud vare lof. En tacksam jordmån.»
