— 262 —
alla bänkar i kyrkan, karlarna på den ena sidan och kvinnorna på den andra, och efter dem slöto sig de stora kyrkodörrarna ljudlöst och stilla, medan salmen spelades upp på den snidade orgelläktaren öfver ingången. Och när salmen var slut, stod prosten för altaret och läste med darrande, hostande stämma:
»Helig, helig, helig.»
Och Sollösaborna böjde sina hufvuden och lyssnade med andakt. Ty alla trodde de på sin prost, och alla voro de stolta öfver honom.
Ty prosten hade stort rykte om sig bland guds barn. Men han hade icke altid haft det. Och egentligen var det en ringa ting, som gaf honom nådegåfvan, att människorna trodde på honom.
Innan han kom till Sollösa som prost, hände det nämligen en gång, att han predikade under ett åskväder. Och medan han stod på predikstolen och läste tacksägelsen efter de döda, och klockaren stod bredvid honom, slog blixten ned i kyrkan och dödade klockaren. Men kyrkoherden förblef oskadd.
Och de fromma sade, att det skett, på det att deras herde skulle sparas för guds rike.
Stilla, men säkert gick hans rykte öfver stiftet. När han kom till Sollösa som prost, hade ryktet gått före honom och vunnit folkets hjärtan. Och därför lyssnade de trogna till hans ord, som om gud själf hade talat.
