— 268 —
Och när adjunkten ingenting svarade, sade han kort och hårdt:
»Är det inte märkvärdigt, att pappa och jag als inte känna hvarandra?»
»Känna vi inte hvarandra?»
Adjunkten såg upp med en blick, som ännu var tung efter middagen.
Ernst skrattade till. Fan lutade sig framåt och talade under ifriga gester med ett försök att tala sansadt och lugnt, som kom hans stämma att darra ännu häftigare.
»Nej,» sade han, »vi känna inte hvarandra. Inte som barn har jag känt min far, inte som pojke, inte som yngling och inte nu, när jag borde vara man, hvilket jag inte är. Och han har inte känt mig. Eljest skulle han inte ha misskänt mig så grymt. Eljest skulle han inte ha kunnat kasta mig så handlöst och hjärtlöst på sned i världen, utan att ett ögonblick fråga efter, om min natur dref mig till något annat, eller om den bara teg och fogade sig.»
Han talade, som om han glömt, att fadern var närvarande, och han fortfor att se framför sig och göra lifliga gester.
»Hvarför fick jag inte bli bonde?» bröt han ut. »Hvarför fick jag inte gå bakom plogen och gräfva diken och köra gödsel och lassa hö? Hvarför fick jag inte hugga timmer och meja säd, lefva i arbete för mig själf i stället för att böja min rygg öfver böckerna?»
