— 269 —
Han knöt handen, sin långsträckta, magra hand, med en hotande åtbörd, i hvilken tillika låg något maktlöst.
»Böckerna!» sade han med mera dämpad röst för att icke höras fram till kuskbocken. »Hvad jag hatar dem. De ha förstört mitt lif, i stället för att lära mig att lefva. De ha fylt mitt hufvud med onyttiga ting och stulit min kraft, i stället för att öka den. Det är de döda, som regera öfver de lefvande. Det är spöken, som gå ur grafvarna och skrämma de lefvande, i stället för att vackert ligga stilla och sofva. Det är ohyggliga spöken, som vi tro på, och som skratta åt oss på vår rygg, därför att de lurat oss.»
Adjunkten tog förskräckt om hans arm.
»Du är sjuk, Ernst,» sade han.
»Sjuk? Ja, jag är sjuk, och jag har aldrig varit annat än sjuk. Det är kanske det, som har gjort hela min olycka. Det är kanske det, som har dragit mig bort från den friska luften och det härdande arbetet, som stängt mig inne i kvafva rum, tryckt in mitt bröst, plattat ned mina skuldror och blekt mitt ansigte. Hvarför fick jag inte bli bonde, säger jag? Kanske hade jag kunnat bli frisk då? Kanske hade jag då varit en man?»
Han drog sin hand undan adjunktens tag och lutade sig slappt tillbaka i vagnshörnet. Båda tego, den ene därför att han uttömt sig, den andre därför att han ej visste något att säga.
