— 270 —
Men hos adjunkten vaknade den gamla prestslägtens kärlek för landet med alt dess behag och alt dess arbete. Och hur besynnerligt än sonens tal föreföll honom, och hur öfvertygad han än var, att detta var en öfverretning, som skulle gå öfver, så vaknade dock inom honom äfven en annan känsla. Han hade altid önskat att äga bara ett litet hemman, som han kunde kalla sitt, och han brukade skämtande säga, att bara han fick betala sina skulder, så skulle han göra besparingar och köpa en liten gård, där han ville bo på gamla dagar.
Nu ljödo sonens ord så underligt i hans öron. De kommo med förebråelser, att fadern ej lefvat med sin son nog för att förstå hans lif. De sårade honom och plågade honom. De kommo häftigt och oöfverlagdt som från ett retadt och plågadt barn. Och adjunkten blef icke ond. Ty i alvarliga ögonblick händer det att till och med fåfängan får krypa i skrinet. Han kände bara en stor tomhet mellan sonen och sig, och han anklagade sig själf. Men inom honom genljödo sonens ord: »Hvarför fick jag inte bli bonde?» Det var nonsens, det visste han. Men ändå! Han såg på sonens magra gestalt med det bleka ansigtet och det insjunkna bröstet. Och han förstod ännu tydligare, att det var nonsens. Men ändå plågade honom dessa ord, plågade och refvo i honom. Ett medlidande grep honom, som om han vore skuld till denna sjuklighet, och med ens fick han ett begär att göra alt
