— 277 —
Men under årens lopp hade äfven adjunkten inverkat på henne, och hans världsliga klokhet hade till en del fått trycka sin prägel till och med på hennes religiositet. Med åren hade hon blifvit mindre svärmiskt religiös och mera ortodoxt kyrklig. Hon hade lärt sig att förstå det innerliga samband, som finnes mellan god borgerlig ordning och kyrklig tukt. Därför hade hon en tid fruktat, att Ernsts samvetsömhet möjligen skulle leda honom på afvägar och sätta honom upp mot den öfverhet, som gud satt öfver sin heliga kyrka till att värna henne mot otrons makter. Därför gladde hon sig nu, när hon dag för dag såg, att han blifvit mera jämn till lynnet och mindre grubblande. Hon tackade gud, att han bevarat hennes barn, och hon förstod och gladde sig åt, att hon i detta fall hade en trogen bundsförvandt i pastor Simonson.
Det var en eftermiddag i slutet af maj månad. Adjunkten hade varit vid dåligt lynne, och försvann tidigt i vredesmod in i sitt rum.
Det hade kommit aldeles oväntadt. Adjunkten hade hela middagen varit tyst och sett ledsen ut, och i en lidande ton hade han yttrat de få ord, som han nödvändigt behöfde säga.
Gustaf, som plågades af den tryckta stämningen och gärna ville få höra de andra skratta för att få skratta själf, försökte sig då med en skolanekdot, hvilken olyckligtvis innehöll ett något närgånget skämt med konung Salomo. Fadern, som själf i vanliga fall var ganska road af hi-
