— 281 —
Gustaf smålog. Det låg ingen ostentation i detta leende, ingenting utmanande. Där låg endast förvåning, öfver att hans äldre bror icke visste en så enkel sak.
»Det är ju omöjligt annat,» sade han.
»Ja, men vid dina år …»
Ernst fick ej fram orden.
»Jag har inte gjort något för det,» sade Gustaf. »Det har kommit af sig själft. Man äter, när man är hungrig, och så bildas det nytt blod af maten. Det är samma sak.»
Selma stannade framför Ernst och såg honom rätt i ansigtet.
»Tror du?» sade hon.
Ernst ville undvika frågan, men systerns blick släppte honom icke.
»Ja,» sade han till sist, högre än som var nödvändigt. »Men du, som längtar härifrån — hvad är det, som binder dig?»
Selma kunde icke låta bli att skratta.
»Se, hvad det är bra att en gång tala med hvarandra,» sade hon. »Inte en gång det vet han, fast det är den stora händelsen i hela mitt lif. Hvad det är, som binder mig? Jo, jag kom en gång till pappa och sade, att jag ville bort på en tid, till Stockholm eller annorstädes, för att få se litet mer och lära litet mer — och lefva litet mer,» tillade hon saktare. »Men det ville han inte. Jag vet, att han och mamma rådplägade om saken, Men så bådo de mig,
