— 283 —
en misstänksam blick på Gustaf och Selma för att utröna, hvad barnen talat om. —
Samma eftermiddag kom Selma upp till Ernst och sade, att det var någon nere i hennes rum, som ville tala med honom. Hon såg förvirrad och upprörd ut, och Ernst tyckte sig märka, att hon hade gråtit.
Ernst förstod strax, hvem det var. Blodet stockade sig i hans bröst, tyckte han, och han stod en stund och såg på systern utan att svara.
»Kommer du icke?» sade hon.
»Jo, jo,» sade han. »Jag kommer.»
Selmas rum låg innanför förmaket, och det hade särskild utgång till förstugan.
När Ernst kom ned, stannade han och vände sig mot Selma.
»Är hon därinne?» sade han med en lätt skälfning på rösten.
»Ja,» sade Selma. Hon kunde ej beherska sig längre, utan brast i gråt, när hon gick in genom salsdörren.
Ernst stod och såg efter henne. Hans blod var i svallning, och han andades häftigt. Han tänkte ej på, hvarför hon kommit, ej heller på hvad hon kunde vilja honom. Han glömde, att de ej sett hvarandra på så lång tid, att han blifvit afvisad vid hennes dörr, och att han sedan undvikit henne, och han tänkte bara på den enda saken, att hon icke glömt honom, att hon ville träffa honom just nu, när han behöfde henne.
