— 284 —
Han vred om nyckeln till systerns dörr och trädde in.
Eva Bauman satt i soffan, som stod vid väggen midt emot dörren. Ögonen hade en glans som på en, hvilken vakat mycket, och när Ernst kom i dörren, rodnade hon starkt.
Ernst stannade förlägen inför uttrycket i hennes ansigte, med ens kom han ihåg alt som varit, en pinsam aning bemäktigade sig honom, och i samma ögonblick tänkte han på, att hon komprometterat sig för hans skull.
»Eva,» sade han och räckte henne handen.
Hon tog den och såg honom i ansigtet, fritt och öppet. Rodnaden läg kvar öfver hennes kinder, men ögonen voro lugna, och stämman liflig och klar.
»Det var så naturligt att gå hit en gång till, » sade hon. »Ni får inte bli ledsen på mig för det.»
»Bli ledsen på er …»
Han satte sig bredvid henne i soffan, men hon drog sig undan honom.
»Jo,» sade hon. »Det är ett besynnerligt infall af mig. Men jag kunde ej låta bli det. Jag är ju bara en flicka, och jag har sett så litet i världen. Men det var en sak, som jag måste fråga er om.»
Hans min blef mörk, när han svarade:
»Hvad är det?»
Hon kunde ej svara först, utan böjde ned hufvudet och kämpade med gråten. Ensam med en väninnas hjälp, och denna väninna var Ernsts
