— 286 —
en sak, på hvilken hon altid gifvit undvikande svar till sig själf. Han visste, att han skulle inte kunna svara henne, som han svarat fordom, eller som han dagligen och stundligen svarat sig själf. Han visste, att här dugde inga förklaringar. Här dög endast ett rent och klart svar. Ja eller nej.
Han teg först och såg ned.
»Var det det, ni ville fråga mig om?» sade han tonlöst.
Hon såg på honom med samma spända, uppjagade uttryck i sitt ansigte. Och hvad han sagt, gick henne förbi, som om det ej varit riktadt mot henne.
»Svara mig,» sade hon andlös. »Svara mig.»
Hon höll händerna sammanknäppta, och hennes späda gestalt darrade som under en frossbrytning.
Men han hade intet att svara. I förtviflan såg han på hen nes blekaansigte med de glänsande ögonen och de hårdt sammanpressade läpparna.
»Se icke på mig på det sättet,» sade han. »Om ni visste, hur det plågar mig.»
Då förstod hon, att det var sant, att här kunde intet göras. Hon hade en känsla, som om det var henne han bedragit, bedragit på all lycka och frid i världen. Hon vände sig ifrån honom och brast i en häftig gråt, och hon grät länge.
Ernst visste ej, hvad han skulle göra. Han vågade ej nalkas henne, och han blygdes att gå.
