— 287 —
Med ens vände hon sitt tårdränkta ansigte emot honom och strök håret från pannan med en gest, som ingaf Ernst en känsla af fruktan.
»Ni har bedragit mig,» sade hon. »När ni var så usel, som ni är, borde ni ha lämnat mig i fred. Jag har trott er om alt, som var ädelt och godt. Det fans ingen dygd, som jag ej kallade er, ingen manlig handling, till hvilken jag ej skulle trott er i stånd. Om ni hade trampat mig i stoftet, gjort mig olycklig, skymfat mig och slagit mig — det skulle jag ha förlåtit er. Men ni har narrat mig att sätta min lit till er, och det förlåter jag er aldrig.»
Ernst böjde sig för hvarje hennes ord som för ett slag, och när hon slutat, sade han endast:
»Jag har icke gjort något, för att ni skulle tro mig bättre, än jag är.»
Hon torkade bort sina tårar med näsduken och såg en stund framför sig.
»Nej,» sade hon. »Det har ni kanske inte. Det var jag, som var inbillningssjuk. Men ni har gjort mig så ondt, så ondt …»
Hon brast i gråt igen. Hon grät hejdlöst, och hela hennes kropp skakades af snyftningarna. Ernst ville närma sig henne, men hon såg bara på honom med en blick, som om hans åsyn vållat henne en fysisk smärta, och utan att säga ett ord gick Ernst ut och lämnade henne ensam.
Och därinne grät hon sin ungdoms första, stora sorg, grät öfver sin blygsel, sin svaghet. Men hon ångrade inte, att hon talat med Ernst.
