— 290 —
dölja, framträdde nu tydligare än någonsin. Hela ansigtets uttryck var förändradt. Och den, som ej sett honom mycket, skulle ovilkorligen haft svårt att känna igen honom.
Ernst var själf under hela frukosten upptagen af sitt förändrade utseende, och han kände något liknande blygsel däröfver. Adjunkten skämtade flera gånger med honom, och Gustaf skrattade åt kvickheterna. Men det låg egentligen ingen glädje i skrattet, utan snarare en ironi, hvilken hade en anstrykning af alvar. Selma rodnade, när han trädde inom dörren, men satt sedan tyst, oberörd af skämtet och uppmärksamheten.
Fru Hallin log också i början med de andra, men sedan försökte hon nedtysta munterheten. Ty när hon nu betraktade sonen, såg hon i honom icke längre endast sitt barn, som hon var stolt öfver, som hon fruktat för, bedt för och lefvat för, utan hon såg i honom fastmera presten, guds ords förkunnare, en man, till hvilken hon kunde se upp, så som hon instinktlikt gjorde till nästan alla, hvilka buro den heliga, svarta drägten, och det främmande i hans utseende bidrog just att hos henne stärka den känsla af vördnad, hvilken oemotståndligt blandade sig med hennes glädje öfver, att den dag, på hvilken hon så länge hoppats, nu ändtligen randats.
I domkyrkan trängdes i dag andäktiga eller nyfikna skaror för att få plats, så att man skulle kunna få se den ceremoni, hvilken skulle afsluta dagens gudstjänst. Utanför kyrkan strå
