— 291 —
lade junisolen varmt, och genom almarnas grenar, som buro små, ljusa blad, lyste dess strålar muntert ned på hela strömmen af folk, som från stadens olika delar drog sig tillsammans mot kyrkan.
Där funnos fint folk från det vackra villakvarteret, där björkarna prålade med det friskaste grönt, från de höga stenhusen vid Storgatan och omkring torget, hvilket på söndagen låg sopadt och tomt med blanka stenar, som hettade i solskenet. Där kommo nya, friska vårtoiletter, höga, ljusa hattar med plymer och blommor, efterhärmande det sista stockholmsmodet, fina vårkappor och purpurröda parasoller, som glänste i solskenet under det ljusgröna löfverket.
Men i dag var en dag, då äfven herrarna gingo i kyrkan. Ljusgråa hattar och bruna, höga svarta hattar och låga glänsande grå, gula käppar med hvita benkryckor bredvid tarfligare käppar af hassel och en — alt såg så nytt, vårlikt och sommarlofvande ut. Och herrarna själfva, unga såväl som gamla, gingo med spänstiga steg, liksom föryngrade af sommaren, hvilken släppt ut sin värme öfver Sverige och Gammelby. Men de talade med hvarandra i hviskande ton, och de skrattade icke på vägen till kyrkan.
Den gamla domens klockor ringde med högtidlig klang gudstjänsten in öfver den vandrande mängdens hufvuden. De ringde alla världsliga tankar bort, och de klingade med maning till nutidens människor med deras olika kraf och
