— 293 —
tonerna fylligt och starkt darrade genom de höga hvalfven, medan orden tydligt uppfattades i hvarje del af den vida domen.
Det var Gammelbys unga pastorsadjunkt, som predikade. Han var icke omtyckt som predikant. Hans talang var medelmåttig, och af de väckta i församlingen ansågs han icke för att vara kristligt sinnad. Men det var häller icke för predikan, som man hade gått i kyrkan, och befrielsens suck lät därför starkare än vanligt, när ett långt utdraget amen afslutade den lyckligtvis ganska korta predikan. Under bönerna från predikstolen öppnades småningom bänkarna, en och annan af de djärfvare smög sig stillsamt fram till koret för att i tid eröfra en plats, från hvilken han bekvämt kunde åse ceremonien, och när psalmen efter predikan började, öppnades alla bänkar, och de, som setat och våndats under predikan, vandrade ifrigt fram till koret, där trängseln redan var stark. Endast några gamla, som ej orkade med att stå så länge, blefvo sittande på sin platser och försökte sedan vid ceremoniens mera spännande ögonblick att, stående på tå, få se ätminstone en skymt af hvad som försiggick framme i koret.
Där framme gingo kyrkvaktarna, ifriga och bestälsamma, omkring, stötte tillbaka den framträngande folkmassan och ordnade den i täta led.
»Inte så nära altaret. Plats för processionen och biskopen.»
