— 294 —
Och de fyra messhakarna hängde de med lämpliga mellanrum på altarets skrank.
Plötsligt blir det stilla i hopen, vägen upp till altaret blir bredare, de bakomstående resa sig på tå för att bättre kunna se, och den lilla processionen kommer genom den låga dörren till sakristian ut i kyrkan.
Först går biskopen hög och myndig, med den gyllene, treklufna mitran på hufvudet och den gyllene stafven i handen. Kring hans väldiga gestalt hängde den vida biskopsskruden, sömmad med silke och guld och prålande i alla rägnbågens färger. Vid halsen lämnade den rum för den veckrika, hvita messkjortan.
Efter honom kommo assistenterna, två och två. Främst gick teologie lektorn Kumlander och bredvid honom konsistorienotarien. Presterna i messhakar, konsistorienotarien i frack och hvit halsduk. Efter dem kommo de fyra, som skulle prestvigas, först Simonson och Ernst Hallin, alla klädda i hvita messkjortor, som slöto till omkring lifvet och i vida veck räckte ända ned till fötterna.
Under orgelns toner gingo de sakta fram genom folkhopen och ordnade sig omkring altaret. De fyra kandidaterna i sina hvita messkjortor böjde knä omkring altarrunden.
När psalmens sista ackord förklingat, vände sig biskopen mot den församlade mängden. I ena handen höll han messboken, i den andra en lång fin näsduk af battist.
