— 297 —
blänkte, som om den själf varit en strålfyld, värmande ljuskälla.
Det var hans kyrka, hans egen gamla kyrka, och han mindes våraftnarna, när han stått därinne och sett, hur solen genom de målade glasen göt sig in öfver pelare och golf.
Biskopen fortsatte sitt tal, och människorna, som trängdes kring koret, kastade nyfikna blickar på de fyra unga männen, hvilka i en halfcirkel stodo kring altarrunden.
Men Ernst hörde ej längre de biskopliga orden. Han stod åter som ung i sin gamla kyrka, stod lutad mot en bänk under orgelläktaren, drömde underliga drömmar, medan hans blickar riktades mot de spetsiga hvalfven, hvilka som knäppta bedjande jättehänder sträcktes upp emot lefvande gud. Och människomassan var borta. Kyrkan var tom. Endast solstrålarna från den klara himmelen lekte in genom fönstren.
De gledo utför de gråa väggarna, smögo sig mjukt och färgrikt omkring de väldiga pelarna och hvilade på golfvets nötta grafstenar i skimrande ro. Men det var en darrning i deras lek, som om de arbetat, och det såg ut, som om stenen gungat, där deras strålande väg bröt fram.
Men midt under de höga hvalfven hvilade skymningen trygg, och det tycktes, som om ingen solstråle där vågat att störa det heliga tusenåriga dunklet.
