— 296 —
Ernst Hallin hade hela denna dag känt ett lugn, som gladde honom själf. Ty han hade tagit detta lugn, hvilket kommit så välgörande, som ett tecken på, att den inre frid, på hvilken han väntat, och om hvilken han bedt, ändtligen hade kommit. Och när han inne i sakristian iklädde sig den hvita messkjortan, hade han känt det, som om han med detsamma afklädde sig världens väsen, lämnat alla upproriska tankar och iklädt sig den rena rustning, hvilken skulle göra honom till en sann Herrans stridsman.
Men när dessa ord ljödo emot honom, kommo alla hans gamla tankar igen. Minnet af den dag, när han bekänt för Eva Bauman, vaknade med fördubblad styrka inom honom, och han hörde ånyo hennes ord: »Det är en låghet ni tänker begå …» Biskopens ord gledo honom förbi. Han stod som inne i en dimma, genom hvilken ljudet har svårt att tränga fram, och omgifningarna framträda med obestämdt formade konturer. Han visste ej, om han drömde eller var vaken. Men hans sinnen voro som hallucinerade, och hela hans kropp brände i feber.
Och han såg fram mot koret, där solen föll in genom de målade fönstren och bildade en färgad strålväg förbi frälsarens hår, där han stod öfver altaret med kalken i hand, och ned på golfvet inom altarringen. Strålarna gnistrade mot de guldsydda broderierna i biskopens kåpa, och stafven, som stod i vrån, gnistrade och
