— 28 —
söndagar är det tomt med herrarna, och de fina fruarna och deras döttrar sitta nästan ensamma i de bänkar, där innehafvarnas namn stå uppskrifna på ett hvitt anslag.
Och tiden går sin gång med kort sommar och lång vinter, arbete, kyrkobesök och gästabud.
Men i en sådan tid som denna fins det en liten krets, hvilken oftast bildar liksom en värld för sig. Det är den krets, som utgöres af de »akademiskt bildade», skolans och kyrkans män, hvilka ibland sig gärna upptaga en eller annan utvald äfven från andra håll. Och denna krets vill här som annorstädes inom större samhällen gärna utgöra ett slags bildningsaristokrati, hvilken här liksom annorstädes vid närmare påseende ofta tar sig litet lustig ut.
Denna krets lefver på minnena från akademien, dess medlemmar ha tillbragt sina bästa år i Upsala eller i Lund, där ha de svärmat och drömt stora drömmar om ett lif i idéens tjänst, och därifrån flyttas de ned till en småstad, där i bästa fall endast de första tio åren användas till att betala ungdomsårens skulder, medan vetenskapen glömmes, och gubbåldern kommer, innan de ens hunnit märka, att ungdomen flytt.
Handelns och industriens män hysa en hemlig beundran för dem med anledning af deras »lärdom». Men i praktiska frågor förakta de deras domslut, och de kalla dem för bokmalar.
Inom dessa kretsar födas och utveckla sig människor, hvilka skulle vara omöjliga på hvarje
